Jag stirrar upp mot den enorma byggnaden framför mig. Den är mycket större än på bilderna jag sett innan. Jag följer de långa trapporna med blicken upp till den enorma mörkbruna dörren som leder in till skolan jag ska bo på de kommande två åren. Eller tja, ett och ett halvt år blir det då jag kommer mitt i terminen. Men det gör det inte mindre fruktansvärt för det. Jag är fast här, ute på landet i norra England. Jag slår vad om att människorna här aldrig har hört talas om en platt-tv.

Pappa står helt plötsligt bredvid mig med de stora väskorna i handen. Nämnde jag att det är en internatskola? Jag har på något sett lyckats klämma ner hela mitt rum borta i Sverige i två resväskor. Rätt stora resväskor då.
”Inte så dumt va, Via?” säger han i ett glatt försök och ser på mig. Jag ignorerar honom. Precis som jag gjort ända sedan förslaget till att jag ska gå på Webberley College kom upp. Jag vill säga åt honom att inte kalla mig Via, utan Olivia, som jag brukar. Men han förtjänar inte ens en motsägelse från mig. Inte nu när han lämnar mig mitt ute i ingenstans.

Ända sedan han gifte sig med den där… den där häxan, Evelyn Dixon, har allt varit ett helvete. Inte nog med att jag måste flytta från mitt hem, mina vänner och mitt land, utan jag måste börja på en internatskola också. Flera mil från pappa. Jag förstår inte hur han kunde gå med på det, och det svider i hjärtat bara av att tänka på att han lämnar bort mig. Han följer Evelyn runt som en liten hundvalp och går med på vad hon än säger. Om hon hade föreslagit Indien hade jag nog blivit skickad dit med. Jag biter ihop och ser upp mot skolan igen. Det värsta är inte ens skolan. Det värsta är att jag kommer behöva korsa min nya styvbror i korridorerna.

Scott Dixon, Evelyns äldsta son och stolthet, går sitt sista år på Webberley College, som tur var. Han är den värsta snobben man kan tänka sig, och har redan gjort allt för att göra mitt liv till ett helvete under de få månaderna som min styvbror. Det var han som föreslog internatskola för sin mamma från första början, och självklart tyckte hon att det var en toppenidé. Då är jag ute ur bilden. Egentligen förstår jag inte vad han gör på ett college som Webberley i över huvud taget. Det ligger mitt ute på landet, bland får och ängar. Det verkar inte vara hans element om man säger så, det lärde jag mig de två månaderna jag bodde i deras stora hus utanför London. Om han inte åkte omkring i sin dyra mercedes var han i tennishallen med sina lika så snobbiga kompisar. Det ända lantaktiga jag någonsin sett honom göra är ridningen. Det lägger han också ned mycket tid på. Även om han inte tar hand om hästen själv... bortskämd som han är. Det ända han gör är att träna och tävla, sedan tar någon undan hästen och sköter allt det andra och han återgår till att beundra sig själv i spegeln.

Jag kan erkänna, han ser bra ut. Men! Hans vackra utseende speglar inte precis insidan om man säger så, han är elak, men smart. Och det är det värsta man kan vara. Det spelar ingen roll vad man säger eller gör, han är alltid ett steg före. Därför har jag lärt mig att undvika honom om något. Det är bäst att hålla sig ifrån sådana som honom om man vill förhindra förödmjukelse.

Hans lillebror dock, är rena motsatsen. En nervös liten tolvåring utan varken utseende eller attityd. Det ända de har gemensamt är att de är så otroligt smarta. Högsta betyg i alla ämnen de någonsin haft. Jag förstår ingenting. Harrison och Scott Dixon, högre IQ än min förra klass tillsammans. Harrison är en väldigt tyst pojke, jag antar att han precis som jag, lärt sig att hålla sig ifrån både sin mamma och bror, då de båda är lika elaka som de ser ut. Jag hittade honom alltid i familje-biblioteket i London, med näsan nergrävd i någon tjock bok jag hellre skulle dö än att plocka upp. Han var den ända jag faktiskt kunde känna mig bekväm runt i det där huset. Den ända som inte såg mig som en stor dammråtta som tagit sig in i huset.

Pappa tar upp väskorna från marken igen och nickar försiktigt mot skolan. Jag stirrar stenhårt på honom i några sekunder innan jag suckar högt och börjar släpa skorna mot dörren. Jag tror det är såhär det känns att bli förd i fängelse. Veta att man är på väg till en liten cell (rum) med cellkamrater (rumskompisar) och ingen väg ut.

Väl inne i skolan tappar jag hakan, det ser inte alls ut som bilden jag målat upp i huvudet. När jag tänker college, kommer långa korridorer med tunna väggar upp. Heltäckningsmattor fulla med spyor och kläder. Halvnakna elever och hög musik. Det här… är tvärt om. Det ser ut som att jag har gått in i en av Harry Potter filmerna. Allt är uppbyggt av mörkt trä, både golven och väggarna. Trapporna är stora och pryda. Vad som ser ut som dyra mattor ligger på golven, och bokhyllor sträcker sig upp till det höga taket. Ni kan förstå att jag tappade hakan. Vad är det här för ställe!?

Vi kommer fram till en liten reception i rummet bredvid, och en mager kvinna med små glasögon vilandes på näsan ser upp på oss. Min pappa harklar sig innan han ler mot kvinnan.
”Hello, my name is John Carlsson an-”
Pappa hinner inte säga mer innan kvinnan reser sig upp med ett leende.
”Oh, you must be Olivia!” hon ser på mig innan hon tar tag i pappas han och skakar den ”I was told you were arriving today, my name is Charlotte, nice to meet you”
Pappa ler förvånat och ser ner på den lilla kvinnan. När hon skakat hand med pappa sträcker hon ut handen till mig och jag skakar den. Jag blir verkligen förvånad över hur någon som ser så sträng ut, kan vara så glad. Hennes hår är uppsatt i en stram knut på huvudet, och hon har en ordentlig uniform på sig som visar för mig att på denna skolan är det ordning och reda. Jag blir räddare och räddare för varje minut på det här stället. Dessutom verkar det ovanligt dött för att vara en skola. Jag har inte sett till en ända elev än.

När vi skrivit in mig på skolan hos Charlotte, kommer en annan kvinna för att visa oss runt. Hon heter Marlena Loski och är inte alls lika trevlig som Charlotte. Om jag sa att Charlotte såg sträng ut, vill ni inte veta hur Marlena ser ut. Allt jag säger är, stor som ett berg och en visselpipa i handen. Jag undrar vad den används till. Under rundturen berättar hon om skolans historia, att den började som en internatskola för pojkar enbart. Men att det ändrades för bara fem år sedan. Själv tycker jag att de borde hållit sig till enbart killar regeln… då hade jag sluppit den här skiten. Hon visar oss runt i rum efter rum, och det verkar som att det aldrig ska ta slut. En matsal, sju klassrum, två bibliotek, ett badrum och tre sovrum senare har vi bara gått igenom en liten del av skolan, dock har hon inte tid för mer och jag kan se hur både jag och pappa andas ut. När hon ska visa mig till mitt rum, ursäktar sig pappa och berättar att han måste åka. Jag blir arg och ledsen på samma gång. Jag förstår fortfarande inte att han bara tänker lämna mig här. Vår kram är stel och jobbig fast han är den närmsta personen jag har.

När mamma dog för tre år sedan hade vi bara varandra. Vi hade inte varit särskilt nära innan, men jag tror att han insåg att man inte vet hur bra man har det för ens allt är borta, och han började tänka mer på mig igen. Sedan dess har han varit min bästa vän. När Evelyn kom in i bilden blev det precis som förut, jag kände mig bortglömd igen. Hon var viktigare.
”Let’s go!” säger Marlena raskt och jag kommer tillbaka till nuet. Jag vill inte testa hennes humör så jag skyndar efter henne så snabbt jag kan med mina tunga väskor. Kunde pappa verkligen inte stanna för att hjälpa mig med väskorna ens? Marlena verkar inte ha några planer på att hjälpa mig heller. Jag ser mig omkring samtidigt som jag kämpar mig upp för trapporna. Vackra tavlor på väggarna och ljuskronor i taket. Det här är verkligen snobbens dröm-skola… Vi går förbi ett antal fönster på vägen upp också, och jag kan se hur några elever utanför spelar någon slags sport. Jag har aldrig sett något liknande. Spelarna håller i någon slags hov och jagar efter en boll. Mina tankar avbryts av att någon stöter till mig springandes ner för trappan. Jag förlorar greppet om väskan och den dunsar ner för trappan.
”No running inside Mr. Horan!” skriker Marlena till och jag ser hur en kille klädd i samma kläder som de ute på planen har snabbt stannar till i trappan. Kläderna är lortiga och han har smuts utblandat med svett i ansiktet. Han andas tungt och ser snabbt från Marlena till mig innan han rusar ner till väskan och lyfter upp den.
”Excuse me Ms. Loski, won’t happen again” han bär snabbt upp väskan till mig och ställer den på trappsteget. Han ler lite mot mig innan han backar undan. ”Sorry.”
Jag hinner inte svara innan han är på väg ner för trappan igen. Marlena suckar högt innan hon börjar gå upp för trappstegen igen. Jag ser honom springa igen den sista biten ner för trappan och försvinner sedan ut genom dörren. Mr. Horan? Heter han verkligen så? Horan..? Jag hinner dock inte tänka mer på det då Marlena ropar efter mig och jag får skynda mig upp för trappan igen.

Jag har precis hunnit packa upp mina saker och slagit mig ner på sängen då två tjejer rusar in i rummet. De har skoluniformer på sig och babblar på om någon kille som tydligen har gjort det med någon på skoltoaletten. De tar ett tag för dem att inse att jag sitter här på sängen, men när de väl gör det tystnar de snabbt och jag sitter där på sängen med ett fånigt leende.
”Eh.. Hi” börjar jag försiktigt och reser mig upp ”I don’t know if you knew that I was coming but…”
”You’re Olivia… right?” säger den ena, blonda tjejen och tar ett steg fram. Jag nickar lite lätt och sväljer. Jag har inte riktigt förstått om de är vänliga än eller inte. Det gör mig nervös att träffa nya människor, speciellt tjejer. Som redan känner varandra…
Men tjejen ler bara lite och sträcker ut handen.
”I’m Victoria, but you can call me Vicky”
Jag skakar hennes hand och ler tillbaka.
”Nice too meet you”
”I’m Georgia!” säger den andra tjejen nästan lite för glatt och kastar sig framåt och tar min hand ”you’re from Sweden right? That’s soo cool!”
Jag nickar ännu en gång och skrattar lite nervöst mot den korta, brunhåringa tjejen.
”Y-yes”
”So what are you doing here in England then?” frågar den blonda tjejen och kastar sig ner på sängen till vänster i rummet. Hon viftar lite med håret och ser ner på sina naglar. Jag sneglar mot den lilla tjejen… Georgia hette hon va? Som fortfarande står på sin plats med ögonen på mig. Jag öppnar munnen för att svara och den blonda tjejen, Vicky, höjer på ögonbrynen. Jag börjar få en uppfattning om att hon är den som bestämmer av de två. ”Uhm..” börjar jag. Jag känner faktiskt inte för att dra hela historien om hur jag hamnade här för de två. Jag harklar mig. ”We moved”
”Huh…” säger Vicky och ser på mig en stund, innan hon lägger sin uppmärksamhet på naglarna igen och börjar skrapa bort nagelack med tummen.
”Why’d you move?” frågar Georgia och ler glatt mot mig.
”Oh.. long story…” säger jag och ler lite tillbaka.
”We have time, right Vicky?” säger Georgia och nickar uppmanande ”at 3:30 it’s sports, but we both got kicked out of the lacrosse team for sucking so bad-”
”She doesn’t want to tell us Gia” säger Victora och rullar trött över på mage i sängen ”don’t be rude”
”Well actu-” börjar jag till ett försök att försvara mig. Men Victoria reser sig plötsligt upp och ler mot mig. En aning falskt leende om du frågar mig.
”Hey, don’t worry, we have to get going to the study lounge anyway… but I’m sure you’ll tell us everything some other time”
Hennes leende bleknar till en kall blick precis innan hon går mot dörren igen.
”Come on Gia, get your book”
Georgia gör genast som hon säger och skyndar fram till skrivbordet vid fönstret, där hon plockar upp en bok. Sedan skyndar hon efter Victoria ut i korridoren, och stänger dörren efter dem.
Jag suckar och sätter mig ned på sängen med en duns. Ska jag verkligen bo med de där i nästan två år? Jag kommer dö. Den där Victoria är ingen jag skulle vilja bråka med. Hon verkar ha en stark vilja och ännu starkare armar. Jag undrar varför de kickade henne från lacrosse laget.. vad det nu är.

Jag bestämmer mig för att försöka lära mig schemat nu när jag ändå har lite tid över för mig själv. Vi försökte få de kurser som var mest lika de svenska, så det inte skulle bli allt för svårt för mig. Språket är redan en utmaning. Jag har det vanliga, matte, historia, naturkunskap och engelska till exempel. Även om engelska-lektionerna inte alls kommer vara som de hemma i Sverige. Dock får jag lite panik över hela schema-uppläggningen. Det känns som att allt är planerat in i minsta detalj. En vanlig dag kan se ut såhär:
7:30 – Dining Hall, Breakfast
8:00 – English
9:00 – Math
10:00 – Psychology /(Drama on Mondays & Fridays)  (Jag har ingen aning om varför jag hamnade i denna kursen, då varken psykologi eller drama är min grej. Pappas förtjänst kanske…)

11:00 – History
12:00 – Dining Hall, Lunch
1:00 (pm) – Free/Study Time
2:00 – Sciences (ends at 3:00)
3:30 – Sports/Study Time (ends at 5:30)
5:40 – Dining Hall, Dinner
6:30 – Clubs (if your in one)

Jag pustar nästan ut över att jag inte är medlem i någon klubb… än, därför slutar dagen för mig efter middagen. Dock, är det värsta med hela skolan, att man måste vara tillbaka i sitt rum kl. halv tio. Och man får inte ens gå ut från skolan efter åtta. Jag är verkligen i ett fängelse! Den ända trösten är att det förmodligen inte finns något att göra här efter kl. åtta ändå. Stället verkar dött.

Tjugo över fem vågar jag mig ut från rummet. Jag vill vara i god tid till matsalen, dessutom är jag nervös över att jag redan glömt var den ligger. Det ända jag minns är det sista hon berättade för mig. Det är en sak jag aldrig får glömma. Så fort man kommer upp för första trappen, alltså min våning, finns det två vägar att gå. Till höger, och till vänster. Den vänstra vägen leder till tjejernas korridor, och den högra till killarnas. Något av det värsta som skulle kunna hända, vore att gå fel och gå in i killarnas korridor utan att veta om det. Det ser exakt likadant ut överallt enligt mig, och det skulle kunna vara lätt hänt. Jag skulle nog inte märka för ens jag går in i fel rum. Det är några elever i korridoren denna gången, och jag känner mig otroligt utstirrad fast jag kråmat på mig skoluniformen Ms. Loski gav mig. Det går väldigt många elever på denna skolan om jag minns rätt, därför känns det konstigt att de skulle kunna peka ut någon ny på direkten. Men jag vet inte. De gör mig osäker i alla fall och jag ser ner på den när jag går. Har jag satt på mig den fel? Gråa knästrumpor, svart kjol, vit skjorta och en svart kavaj. Det ända färgglada på hela uniformen är den röda slipsen jag tvingat på mig. Även om det fanns mer att välja mellan, klädesplagg i brunt och andra modeller, var det ändå de tråkigaste kläderna jag sett i mitt liv. Om en skola ska spegla lyckliga ungdomar som lär sig det man behöver i livet, varför tusan väljer man tråkiga gråa och svara färger då för om jag får fråga? Och om jag kunde ta bort den här löjliga slipsen runt min hals, skulle jag. Det är den fjantigaste detaljen någonsin. Försökte de få något party-aktigt med i uniformen eller? Slipsen var inte ens det värsta, jag kunde ha valt en likadan röd och ful fluga att sätta på mig i stället. Aldrig i livet säger jag bara. Den kommer få ligga orörd i lådan så länge jag är kvar här.

Jag rättar till kjolen lite samtidigt som jag ser mig omkring på tjejerna i korridoren. Man ser genast vilka sorters typer det finns. Tjejerna jag känner mig mest hotad av står lutade mot väggen med händerna nerstoppade i fickorna på de uppknäppta kavajerna. Deras kjolar är upprullade och de över knapparna på skjortorna är också uppknäppta. Jag vill himla med ögonen och skratta åt dem på samma gång. Både jag och de vet att de aldrig går omkring sådär när en lärare ser. De skulle aldrig stirra på mig och stå lutade mot väggen sådär. Men jag gör ingenting, jag går bara rakt förbi dem. Det är bara min första dag här på Webberley College och jag känner att det är bäst att hålla sig ifrån bråk. En bit ner i korridoren står plugghästarna, det ser jag på direkten. Glasögon, ordentliga flätor och hästsvansar, böcker i händerna och uniformen helt påsatt. De ser ner i marken när jag kommer gående, och mitt leende försvinner när jag inser att de känner likadant för mig som jag gör för de förra tjejerna jag gick förbi.

Jag skyndar vidare i korridoren tills jag kommer till trappan där killen sprang förbi mig tidigare idag. Jag går långsamt ner för den och studerar eleverna nedanför i hallen med Ms. Loski stående i mitten med händerna bakom ryggen. Allt känns så strikt, och ordentligt. Ändå ler eleverna nedanför och skrattar. De bryr sig inte om att Ms. Loski står precis bakom dem och lyssnar. Fast de kanske inte har något att dölja ändå. Livet här på Webberley kanske blir så trist och grått efter ett tag, att det inte finns något hemligt att prata om. I wouldn’t know anything about that anyway. Eftersom att ingen har riktigt pratat med mig än. Jag fortsätter ner för trappan tills jag når hallgolvet. Till skilllnad från uppe i korridoren, verkar ingen här nere lägga märke till mig. Inte ens Marlena.

Jag ställer mig i ett hörn och väntar där tills de andra beslutar sig för att röra sig mot matsalen. Då slinker jag efter så långt efter som möjligt för att inte vara i vägen. Till skillnad från resten av skolan ser matsalen rätt så modern ut. Jag hade tänkt mig en enorm sal med massa långbord som på Hogwarts, men så var det inte. Här är matsalen ljus och trevlig, och jag säger inte att Hogwarts inte är det, men det verkar som att matsalen här är en del av en tillbyggnad av skolan. Det ser ganska nytt och modernt ut. Många stora ljusa bord i trä här och där, ett annat litet rum där man hämtar maten och stora fönster runt om hela grejen. Det ända som verkar vara gammalt här är mat-tanterna. När jag hämtat maten har fortfarande ingen tagit kontakt med mig, snarare ignorerat mig. Och det finns verkligen inget värre än att bjuda sig in i en konversation om man frågar mig. Jag vill känna mig inbjuden. Dessutom har jag verkligen ingen ork till att försöka hitta vänner. Fejk-le och verka vara intresserad när jag verkligen inte är det. Så jag biter mig bara i läppen och tar det första lediga bord jag hittar och sätter mig. Ingen tar kontakt med mig under middagen. Jag sitter bara och tittar ut genom fönstret och ser hur mörkret snabbt faller över kullarna utanför skolans marker.

---

Det var då första kapitlet! Jag hoppas några av er blev intresserade i alla fall och fortsätter läsa. Har tänkt på denna historien ett tag och tror att den kan bli bra. Jag har då en annan novellblogg som ni kommer till om ni klickar HÄR. Jag ville inte skriva den nya novellen på samma blogg eftersom att det blir så förvirrande, så gjorde en liknande bara till denna. Vad tycker ni?