Previous: När jag hämtat maten har fortfarande ingen tagit kontakt med mig, snarare ignorerat mig. Och det finns verkligen inget värre än att bjuda sig in i en konversation om man frågar mig. Jag vill känna mig inbjuden. Dessutom har jag verkligen ingen ork till att försöka hitta vänner. Fejk-le och verka vara intresserad när jag verkligen inte är det. Så jag biter mig bara i läppen och tar det första lediga bord jag hittar och sätter mig. Ingen tar kontakt med mig under middagen. Jag sitter bara och tittar ut genom fönstret och ser hur mörkret snabbt faller över kullarna utanför skolans marker. 

---

De första dagarna flyter snabbt förbi. Måndag har nu blivit torsdag morgon, och väckarklockan ringer redan klockan halv sju, som den kommer göra i flera månader framöver. Jag smyger försiktigt förbi Georgias säng som fortfarande sover med en handduk i handen och trippar ut i korridoren för att gå bort till ett av de gemensamma badrummen. Jag korsar Victoria på vägen. Hon har sin rosa morgonrock på sig och samma onda blick hon har gett mig sedan vi träffades och hade vår första konversation. Hon verkar ha bestämt sig för att inte tycka om mig helt enkelt. Hon kanske förstår att jag inte är lika svag och rädd för henne som Gia är. Som följer hennes minsta rörelse och gör precis som hon vill. Ändå har jag undvikit att irritera henne, bråk är så fruktansvärt onödigt och det leder ingenvart. Jag är vänlig mot de jag träffar här, självklart, men jag känner mig inte svag bara för att jag är ensam. Att jag är ensam här på skolan är ett val. Alla här verkar vara lika snobbiga och irriterande ändå. Så länge jag sköter mitt kommer skolåret gå fort. Hoppas jag.

Jag står ovanligt länge i duschen idag, och får skynda mig till matsalen för att inte missa frukosten. Såklart blir jag tillsagd att inte springa i trappen på vägen ner, dock inte av Ms. Loski, utan Charlotte. Charlotte är den ända vänliga personalen jag träffat på skolan än så länge, och hon säger försiktigt till mig med ett litet leende. Jag ber såklart om ursäkt och går långsamt ner resten av vägen. Det verkar inträffa ofta ändå, det här med trappspringet. Då de har en vuxen där nästan 24 timmar om dygnet.
Till frukost tar jag en enkel fralla och ett glas juice. Jag har aldrig riktigt kunnat äta på morgonen, men här är man tvungen. Om man missar måltider kontaktar de föräldrarna. Inte för att jag vet vad det ska vara bra för, de kan knappast förändra något. Men jag antar att de måste kontakta dem då det kan vara ett fall av anorexia eller liknande.

Jag sitter med näsan nedgrävd i engelska-boken när jag känner hur någon petar mig på axeln. Jag blir smått irriterad då det är superviktigt att jag hinner läsa klart kapitlet i engelskaboken om 1500-talets skriftspråk som vi fått i läxa innan engelska lektionen. Dessutom blir jag rätt paff då ingen pratat med mig sen i måndags om de inte varit tvungna. Jag ser förvånat upp på personen som står lutad över mig. Det är killen som sprang in i mig första dagen i trappen, vad hette han nu igen? Det var något roligt. Jag förbannar mig över att jag duschade så länge att jag inte hade tid att sätta i mina kontaktlinser och tar snabbt av glasögonen och håller dem nervöst i ena handen. Varför är man alltid ful när någon faktiskt lägger märke till en? Han ler dock snällt mot mig.
”Uhm yeah, Hi…” säger han och kliar sig lite i bakhuvudet ”Maybe you don’t remember me but, I was the one who bumped into you the other day and, I just wanted to apologise once again”
Jag ser på honom ett tag med höjda ögonbryn. Under hela tiden han pratar försöker jag komma på vilken accent det är och lägger knappt märke till att han faktiskt ber om ursäkt. Men till slut kommer jag på mig själv och blinkar ett par gånger innan jag ler fånigt. 

”Eh, I remember… and it’s okey really” jag skrattar till lite i slutet vilket får honom att le igen.
”I should have stayed and helped you with your bags also but I was in a hurry for lacrosse”
”No, it was fine, I could handle it” säger jag igen och ser upp på honom med ett leende.
”I’m Niall, by the way” säger han och sträcker fram handen. Jag ser på den några sekunder innan jag tar tag i den. Han måste tro att jag är efterbliven eller något.
”Olivia” säger jag tillbaka.
”Nice to meet you” säger han vänligt.
”Nice to meet you too” svarar jag och skrattar till lite. Han nickar smått innan hans ögon glider från ena handen till den andra mot boken jag håller i. Och han biter sig lite i läppen.
”Romeo and Juliet, huh?”
Jag ser ner mot boken på sidan om Romeo och Julia och sedan på honom igen innan jag nickar lite, smått generad.
”Yep..”
”We had to read that chapter last year, let's just hope you'll get that story, Romeo and Juliet is the easiest one... it’s your second year am I right?” säger han frågande och sätter sig ner mitt emot mig. Jag fattar inte alls vad han snackar om i början, men följer honom med blicken och nickar lite igen.
”Just what I thought…” säger han lugnt ”It’s my last year here"
"Nice" säger jag korkat och väntar på att han ska säga något.
"Yeah... it’s gonna be sad to leave this place soon, I don’t want it to be over”
Jag skrattar lätt.
”Sad?” frågar jag och ger honom en min. Hur kan man inte vilja lämna det här stället? Jag räknar ner dagarna tills jag kan åka härifrån!
”Yeah I mean, it’s like my home now you know”
Jag ger honom en blick som visar tydligt att jag absolut inte förstår. Han skrattar.
”I’ve been here for almost three years now, I only go home twice a year because… well, Ireland is pretty far away and-”
Oh, så det var irländska jag hörde. Jag tyckte väl att det inte lät som den vanliga brittiska engelskan som jag hört de senaste månaderna…
Jag kan inte låta bli att studera honom när han pratar. Han är en av de få killarna här på skolan som har blont hår nu när jag tänker efter. Stora blåa ögon och tandställning. Det är konstigt, han stämmer inte in på min vanliga gruppering. Om jag bara hade sett honom stående i skolan, hade jag på direkten klassat honom som en plugghäst. Jag hade aldrig kunnat gissa att han är en sportnisse då han inte har den mest muskliga uppbyggnaden heller, utan han är ganska kort och smal. Kläderna han har på sig ger mig i alla fall det intrycket. Han ser mig i ögonen när han pratar.
”- then of course you have all your mates here as well, it’s gonna be hard not to see them as much as I’m used to now”
Jag ser på honom och nickar förstående. Även om jag missat ungefär hälften av vad han sagt låtsas jag hålla med och förstå.
”What are you doing here anyway?” frågar jag och ser på honom. Han rynkar ögonbrynen och jag inser att jag lät ganska elak.
”I mean here like... in England” fortsätter jag med ett nervöst skratt och känner mig hur dum som helst. Han ler tillbaka och skrattar till lite.
”Mr. Sanders, the headmaster, is an old family friend… when he heard that I wasn’t doing too good in my old school he offered me a spot here for college” säger han och pillar lite på min matbricka, innan han ser mig i ögonen igen ”I hated the idea at first, but now I’m really happy I went. My grades are up and I’ve got better friends here than at home”
Jag nickar förstående igen och tänker tillbaka på Sverige. Jag undrar om han har lika mycket hemlängtan som jag…? Eller det kanske går över efter ett tag? Om man bor här länge nog kanske man glömmer sitt hem. Eller så blir detta ens hem… Jag hinner i alla fall inte fråga något om det då han ger mig en fråga istället.
”So where are you from? I can hear by your accent you’re not from here.”
Jag ser ner i bordet och ler, ånej. Ska vi snacka om mig nu? Jag biter mig i läppen och ser på honom igen. Hur han redan sitter och lyssnar utan att jag ens börjat prata slår mig.
”Sweden”
”Sweden? Really?” säger han intresserat med stora ögon och ett leende. ”I’ve never been to Sweden but I’ve heard they’ve got beautiful girls”
Jag himlar med ögonen. Hur många gånger har man inte hört det förut? Det verkar verkligen som att Sverige bara är känt för en sak. ’De vackra kvinnorna’.
”Hah…” säger jag sarkastiskt och ler ”I don’t know about that”
”Well you’re living proof!” säger han och ler finurligt innan han långsamt reser sig upp. Jag stirrar på honom med stora ögon och ett öppet, lite frågande leende. Ursäkta?
”You’re supposed to say thank you” skämtar han och sticker ut tungan, jag ler lite generat innan han ser bort mot sina vänner ”I have to go to class now… but I’ll see you around Olivia…”
Jag nickar bara lite och ler när han går sin väg. På väg ut ur matsalen möter han upp sina vänner och de lägger armen honom. Jag hör inte vad de säger men jag antar att de pratar om mig då de ser bak på mig och lägger all fokus på honom.

Under första lektionen, som är engelska, sitter jag som vanligt längst bak i klassrummet helt ensam. Jag väntar som vanligt på att alla andra ska gå in, så jag får den sista platsen. Det är då jag kan jobba bäst. Vår lärare Mrs. Oatly kommer några minuter försent och ursäktar sig snabbt innan hon genast börjar med genomgången. Jag rättar till glasögonen samtidigt som jag kluddar lite på mitt anteckningsblock när hon pratar. Jag lyssnar knappt, av många anledningar. Men en av dem är för att jag inte orkar lyssna på hennes otroliga tydlighet när hon pratar. Nästan för perfekt.
”and that is why you are going to be working in groups of two and two”
Jag himlar med ögonen. Måste man verkligen jobba två och två? Jag vet att jag skulle kunna jobba så mycket bättre ensam. Dessutom, vi är ojämna i klassen. Förhoppningsvis slipper jag en partner. Jag blir bara nervös över att prata engelska. Samtidigt som läraren fortsätter prata om projektet vi ska jobba med de närmaste veckorna börjar jag tänka på mina vänner i Sverige. Jack och Sara.

Jag skulle kunna prata om dem i en evighet. Men jag kan korta ner det genom att säga att jag känt båda två nästan hela livet. De är mina bästa vänner och jag förstår inte hur jag kan vara så långt ifrån dem just nu. Jacks och min mamma var bästa vänner redan innan vi föddes, och såklart var det självklart att vi två skulle bli det också, så mycket tid som vi spenderade tillsammans när vi var yngre. Och Sara har varit min granne sen jag gick på dagis. Vi började leka med varandra på gatan och har hängt ihop sen dess. När de presenterades för varandra i tredje klass då Sara började i samma skola som mig och Jack, blev det vi tre. De är det bästa som någonsin hänt mig, och det gör ont av att tänka på hur långt bort de är. Jag kommer inte kunna träffa dem. Mina tankar störs när jag hör mitt namn och jag ser chockat upp.
”But Mrs. Oatly, Patrick will be back next thing tomorrow?”
”I don't care Mr. Styles, I paired you with Olivia Carlsson” säger hon och nickar strängt åt mitt håll. Killen som jag antar försökte få henne att ångra valet av partner sneglar mot mig. Jag ser bara förvirrat tillbaka då jag knappt vet vad som sagts de senaste minuterna. Han reser sig upp från sin bänk och går åt mitt hål. Helvete, så jag få en partner ändå? När han nått platsen bredvid mig sätter han sig slappt på den och ser på mig, jag ser tillbaka. Jag känner igen honom. Han var en av de killarna som väntade på Niall i matsalen. Jag känner genast obehag av att ha honom bredvid mig, inte bara för att han redan vet vem jag är och förmodligen pratat om mig utan att ha träffat mig innan, men också för att hans stora gröna ögon och lockiga bruna hår får mitt hjärta att slå hårdare än vanligt när jag är nervös. Han sträcker fram handen mot mig.
”Olivia, was it?”
Jag sväljer och nickar innan jag skakar den lätt.
”And you’re Nialls friend.”
”Harry” säger han och ler innan han släpper min hand. ”Sorry if I made it sound like I didn’t want you as my partner” säger han sedan och lutar sig bak i stolen ”it’s just that me and Patrick always work together on these things, I thought I’d get paired with him again”
”It’s okay..” säger jag och ler lite innan jag ser ner på mitt anteckningsblock som är fullt med små olika kluddar. ”But I’m kind of a crappy partner”
”And why’s that?” frågar han humoristiskt och höjer på ögonbrynen ”you don’t strike me as the dumb type”. Jag skrattar till.
”Well, I’m not from here for a starter and.. I don’t even know what we’re supposed to do”
Harry skrattar och jag kan inte hjälpa att titta på hans vita tänder. Hans leende får mig att le själv.
”Are you saying you didn’t listen Olly?”
Olly? Ingen har någonsin kallat mig Olly förut. Jag skakar på huvudet med ihoppressade läppar.
"Sorry..."
Han lägger pannan snabbt i händerna innan han skrattar igen av mitt svar.
”Well then we’re screwed, cause I didn’t either”

Efter att vi fått förklarat av Mrs. Oatly… ännu en gång vad vi skulle göra, vilket förresten är ett enormt projekt som man absolut inte få hamna efter i… sitter vi med våra huvuden nedgrävda i Shakespeare böckerna. Projektet har nämligen med Romeo och Julia att göra, eller, det handlar om berättelser från förr i tiden eller något, och jag och Harry fick då Romeo och Julia. Det är därför tjejer och killar blev parade tillsammans och varför Harry inte fick jobba med sin älskade Patrick som ligger sjuk borta i deras rum idag. Vi ska nämligen göra en lång presentation om boken/pjäsen vi fick. Förklara historian, för och nackdelar som man brukar, och berätta vad vi tycker och känner om historian från både en killes och en tjejs perspektiv. Dessutom ska vi spela upp en av scenerna vi gillar mest. Nu förstår jag vad Niall menade med projektet och att den historian är den lättaste, och jag tror att han har rätt. Romeo och Julia är den historan man känner mest till. Dock tror jag att jag hade kunnat göra ett mycket bättre jobb på presentationen om jag jobbade ensam, då jag har en känsla av att Harry är en som drar ner snarare än upp. Men jag kan erkänna att det känns skönt att ha honom som partner, eller… att ha en partner i över huvud taget. Så jag slipper stå där uppe och presentera helt själv på engelska inför en grupp människor jag inte känner. Nu när vi jobbar ihop kommer jag bli tvungen att lära känna honom, och han mig.

Efter engelskalektionen gör vi planer för plugg efter skolan imorgon och på måndag, sedan säger vi hejdå då han inte går på psykologi som jag. När jag kommer in i klassrummet sitter det som vanligt bara fem andra elever där, och det kommer inte komma fler heller. Det visade sig att vi bara kommer vara så få hela terminen och det gör saker lite mer…awkward. Dessutom var det så få som ville gå psykologi så det är blandade årskurser. Jag tror att det var två sistaårselever, en andraårselev (jag alltså) och två förstaårs elever. Blandningen gör också allt konstigt… Första dagen var värst, då vi fick presentera oss för varandra i en liten cirkel och berätta något om sig själva. Jag berättade att jag var svensk vilket var tråkigt nog, men en bra räddning. En av tjejerna från ettan sa att hon älskar Twiligt… pff.  
Vi sitter tätt ihop då läraren vill ha oss ”nära” också vilket är sjukt obehagligt. Jag sitter dock längst bak i gruppen som jag gjort de andra dagarna och planerar hur jag ska mörda min pappa för att ha satt mig i ett sådant jobbigt ämne. Och i en sådan konstig klass… Jag känner dock igen en utav dem från tidigare imorse också… Nialls kompis alltså… Zayn om jag minns rätt. Det var ändå två dagar sedan han presenterade sig i klassrummet och jag har svårt för namn. Han är lite mörkare än de andra i gruppen och har också en stark accent som säger att han inte kommer från London. Alla i skolan verkar komma utspridda från hela landet.
Zayn verkar dock inte lägga märke till mig alls idag och fokuserar noga på läraren när han pratar om jag vet inte vad. Språket Mr. Kent använder sig av är alldeles för komplicerat och onormalt för mig, dessutom gör det han berättar för tillfället mig bara ointresserad. Romeo och Julia är komplicerad nog för mig, måste jag läsa en svår engelska bok om människans tankar och känslor här också? Det är för djupt för mig!
Jag fortsätter att studera Zayn där han sitter, fullt koncentrerad med pennan i munnen. Jag kan erkänna att han är riktigt sexig. Mörka långa ögonfransar, tjockt svart hår och en tatuering som sticker ut från skjortärmen. Jag förstår verkligen ingenting av den här skolan. Varför passar nästan inga killar in på grupperingen? Först Niall och nu den… den där? Vad är han för något? Han ser tuff och hård ut på ytan, men har gått med i en psykologi-klass? Jag förstår ingenting.

Fast... grupperingen stämmer inte med mig själv heller. Men jag antar att jag är mer åt nördhållet. Jag är inte särskilt smart egentligen. Men med mina glasögon och svårigheter att få vänner är jag nog ändå mer åt det hållet. Det är inte för att jag inte kan få vänner dock. Det är för att jag aldrig… riktigt försöker. Jag vet att jag kan få vänner. Jack och Sara sa det hela tiden också. Du kan om du försöker. De skulle gilla dig om du bara visa vem du är. Jag vet inte varför jag aldrig känt behovet av att ha vänner, jag antar att jag alltid har vetat att Sara och Jack finns där. Jag behöver inga andra. Jag biter mig i läppen och ser på Zayn. Men jag kan erkänna att det känns ensamt utan någon alls här i skolan. Vem vet, Zayn kanske inte är så illa som han ser ut? Jag menar, om han kan se ut sådär och gå psykologi, vem vet vad han kan vara mer?

När lektionen slutar går jag snabbt efter honom och överväger om jag faktiskt ska säga något. Det tar ett tag men till slut knackar jag honom i ryggen och han stannar innan han förvånat ser sig om.
”Yeah?”
Jag ler lite mot honom och inser att jag inte riktigt tänkt ut vad jag ska säga. Allt är så mycket svårare på engelska, jag måste faktiskt tänka ut vad jag ska säga innan.
”You’re Nialls friend right?”
Han nickar och ler.
”Yeah, you’re… uhm-”
”Olivia” säger jag och avslutar honom. Han nickar snabbt.
”Olivia, right!” han stoppar två böcker under ena armen innan han sträcker fram den andra ”I’m Zayn”
Jag skakar den och ler.
”I just wanted to say hi… since we’re in the same class and well… two of the few people I’ve talked to in this school is also your friends so…”
Så fort jag sagt det insåg jag hur patetiskt det lät och jag ville slå mig själv i ansiktet, men han skrattar bara glatt och släpper min hand.
”So talking to their friends makes sense, I get it”
Jag tittar generat ner i golvet någon sekund innan jag ser på honom igen.
”Yup”
”So why’d you pick psychology?” frågar han och greppar den tjocka boken lite.
”I didn’t… actually” säger jag och ler nervöst. ”My dad chose for me… I don’t know why he put me in a class like that”
”Why?”
”It’s not my thing really” säger jag och skrattar.
”You should give it a shot… it’s really interesting. There’s more to people than you know”
Det har jag redan märkt. Bara av att prata med dig…
”I will” säger jag och ler. Även om jag redan bestämt mig för att det verkligen verkligen verkligen inte är min grej.
”Are you in philosophy too?”
Jag skakar på huvudet.
”No… drama”
”Oh” säger han glatt ”then you’ll meet Louis…”
”Your friend?" frågar jag, och han nickar "he’s in that class?”
”You could say” säger han och flinar ”he doesn’t go to this school anymore”
”Then what is he doing here?” frågar jag och gör en min. Man har ju hört talas om de eleverna som blivit så fästa vid sina skolor att de bara hänger kvar… Men här? Verkligen…?
”He’s here for work experience. He’s really at university but to become a drama-teacher you have to work for a couple of months, do you have that in Sweden?”
Jag nickar. Självklart har vi prao och sådant. Hjälp att han kom ihåg att jag är svensk när jag knappt kom ihåg hans namn.
”We’re always teasing him about it though, saying how he missed school so much that he couldn’t stay away for more than a couple of months”
Jag skrattar åt det han säger och han ler brett.
"What does he say when you tease him?" 
"He denies it of course... but I'm sure there's some truth in what we're saying"
”Yeah I think so too, I'd never go back to school if I didn't miss it” säger jag och ler.
”Same here!” säger han och ser ner på klockan. ”I have philosophy now but... if you don’t have anyone to hang with sometime you can always just hang out with us”
”Really?” säger jag chockat och ser noga på honom. Jag kommer kunna avgöra om han faktiskt vill det eller inte genom hans kroppsspråk. Definitivt. Jag skulle inte bli chockad om han bara sa det för att vara trevlig.
”Yeah, seriously we don’t mind” säger han och rycker på axlarna. Jag biter mig i kinden när han svarar. Han… han menar det faktiskt. Hans ansiktsuttryck är likadant som förut, vänligt med ett leende på läpparna. Hans avslappnade hållning visar att han inte har några problem med mig och att han skulle kunna stå här ett bra tag och prata med mig. Det eller så börjar jag bli dålig på att läsa av människor… om han inte är a hell of a lier.
Jag ler nickandes mot honom.
”Okay..”
”See you later” säger han lika vänligt som förut och ler charmigt innan han går vidare. Jag står kvar där ett tag och ser på honom när han går. Jag vet inte om jag är i chock eller något. Om en kille i Sverige hade sett ut så som Zayn gör, hade de aldrig ens sagt hej till mig. Vad här det med killarna på den här skolan?

Efter historian går jag på direkten ner till lunchen. Det är någon konstig gryta som jag knappt kan få ner, som den mesta engelska maten. Den är alldeles för kryddig och för mycket kokta grönsaker för mig. Det är alltid något konstigt till mat här så det känns som att jag inte ätit ordentligt sedan jag kom. Jag sätter mig vid bordet jag satt vid imorse också och slår upp Romeo och Julia manuset. Jag har ändå inget bättre för mig.
Efter cirka tio minuter sneglar jag upp och ser mig omkring. Det har kommit betydligt fler elever än när jag kom, och jag har inte märkt någonting. Men Romeo och Julia har faktiskt imponerat på mig, när man väl börjar förstå språket är den bra. Jag når till slut Niall, Harry och Zayn med blicken. De står ända borta på andra sidan matsalen. Zayn ser plötsligt på mig och nickar vänligt dit mig. Jag skakar på huvudet och pekar ner på boken innan jag generat ser ner i den igen. Det är konstigt. Jämfört med de flesta killarna här på skolan är de tio gånger så snygga. Och nu tänker ni, varför är det konstigt? Vissa killar är snygga, och andra inte. Jo, det förstår jag med. Men just att de attraktiva hänger tillsammans, fast de verkar ha helt olika intressen. Det fattar jag inte. Niall verkar vara sportig… spelar lacrosse och äter rätt. Harry, lite slö men ändå himla charmig. Och Zayn… ser farlig ut men verkar vara den totala motsatsen på insidan. Är engelska killar verkligen så annorlunda? Jack, har jag alltid kunnat läsa som en öppen bok. Som de flesta människorna jag träffat. Jag visste att han var homosexuell redan innan han visste det själv.

Resen av dagen går fort förbi. Jag går på mina lektioner och pluggar emellan. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån här pluggis men jag antar att miljön påverkar mig på något sätt. Alla dessa bokhyllor och rutiga mönster får mig att bara vilja komma bort. Och det ända sättet man kan komma bort på är genom att dyka ner i en bok och bara glömma allt annat. Jag ser Harry på NO:n då vi är i samma årskurs. Han sitter dock och pratar med någon rödhårig tjej med de finaste blå ögonen jag någonsin sett, så jag fokuserar på skolarbetet… såklart. Jag skulle kunna berätta om resten av hela dagen men inget intressant hände. Jag gick och la mig tidigt, med Romeo och Julia i handen. Mina ”roomies” kom tillbaka någon sekund innan utegångsförbudet med kjolarna upprullade som de andra ”populära” tjejerna. Jag vill himla med ögonen när jag ser dem men vänder mig bara om i sängen och låtsas somna istället. Men det verkar inte få dem att prata tystare ändå. När de till slut somnar är det knäpptyst och jag kan höra mina egna tankar igen. Jag somnar inte på länge. Jag ligger vaken ett långt tag och stirrar på bilden på mig och Sara från förra året och tänker. Jag hade velat ha en bild på Jack med. Jag hade en på mobilen… Men tydligen får man inte ha mobiler här förutom på helgerna. Och dum som jag var gömde jag den inte innan de hann ta den. Jag suckar där jag ligger. Jag fattar inte att jag säger det här nu. Men jag klarar inte av att vara ensam längre. Om jag ska bo… med de där två, och överleva. Behöver jag i alla fall någon att vara med. Att vara ensam är inte ett val längre. 

---

Hoppas ni gillar det! Säg vad ni tycker :)